Örjan började med Monaco och toppade i Paris

När Örjan Kihlström fattade tömmarna för första gången var det på ett timmerlass. Han var bara en liten parvel, inte ens i skolåldern, och kände det stora ansvaret det innebar att få köra en häst alldeles själv hela vägen hem. En sådan händelse glömmer man aldrig.

Allt Om Travsport träffar Örjan Kihlström på hans gård i Tadem, ett par kilometer från Arlanda. Örjan, som missat tiden ”men det löser sig” tar emot i träningskläder i köket.

- Jag hade skrivit upp intervjun i almanackan, men jag glömde titta i den, förklarar Örjan som i och med detta missar ett styrkepass i hemmagymet. Ett viktigt inslag i vardagen numera sedan ryggbesvär gjorde att han fick avstå från många uppsittningar i våras.

Berätta, hur kom det sig att du fick köra timmerlasset?  

- Morfar hade glömt vantarna och vände för att hämta dem. Det var därför jag fick hålla i tömmarna. Antagligen gick hästen hem av sig själv, men jag trodde i alla fall att jag körde, berättar Örjan.

Gården i Hälsingland där händelsen utspelade sig tillhörde Örjans morfar och hästen var en ardenner. Kihlströmmarna, farfar Anders och tre söner, Ivar, Rune och Börje, körde inte ardenner, de höll alla på med travhästar. Örjans far Ivar satsade hårdast och i början av 1960-talet flyttade han med ett 20-tal hästar till Solvalla. Familjen bosatte sig i Mariehäll. Ivars bror Börje var kvar på gården.

- Vi flyttade mellan Mariehäll och Bollnäs vinter och sommar och jag trivdes bra på båda ställena, berättar Örjan.

Solvalla på 1960-talet var något helt annat än idag. Stallen var fulla med hästar och många ungdomar ville hjälpa till. Sundbyskolan ett stenkast från banan ”kryllade” av barn med anknytning till travet. Ett stort antal blivande tränare eller hästskötare fick sin första åktur på den så kallade BG-banan (numera parkering) utanför själva banområdet där hästarna motionerades i rockard. Regeln var att inga minderåriga fick köra häst själva.

- När jag var 12-13 år fick jag börja köra på Solvalla. Jag kommer ihåg att det var något trassel med detta, att försäkringen inte skulle gälla, men att pappa ordnade det, kommenterar Örjan som fick en egen häst av Ivar att ta hand om från första början. Det var en egen uppfödning vid namn Monaco (Cahoot (US)-Monika Fibber) som startade 34 gånger och vann nio lopp. Resultaten spelade ingen roll, Örjans väg var redan utstakad. Den dag han gick ut nian tog han bildligt talat bara några långa steg över Bällstavägen till Solvalla och ägnade sig åt hästar på heltid.

- Jag har aldrig ens tänkt tanken att jag skulle kunna ägna mig åt något annat, säger han.

En helt utomstående kanske skulle fundera på om inte Örjan med sitt lugna temperament annars skulle kunnat passa bra bakom spakarna i ett JAS-plan t ex, men efter att ha råkat träffa på Örjans plutonchef i lumpen kanske det var lika bra att det blev trav ”han var nog den mest avkopplade värnpliktiga jag stött på…”.

Nej, det var bara hästar som gällde. Kusklicensen grejades förstås vid 18 års ålder och när Örjan var 23 tog han över sin fars tränarrörelse.

Att träna och köra hästar är en sak, men hur klarade du allt runt omkring företaget?

- Mamma har alltid fixat alla papper och gör det fortfarande vid 77 års ålder. Hon tycker det är roligt, säger Örjan.

Att karriären sedan gått spikrakt uppåt det vet alla travintresserade. Örjans körskicklighet är vida berömd. Under många år skötte han såväl tränarrörelse som i princip dagliga uppdrag som catch-driver. Ett hektiskt liv med väldigt lite tid över för familjen. Med två söner i uppväxtåldern beslutade sig Örjan 1996 för att ändra inriktning i yrkeslivet. Han valde bort tränarsysslan och blev efter Lennart Forsgren den andra i landet som satsade hundraprocentigt på att vara catch-driver.

Som kusk är Örjan idag en av de mest efterfrågade. Men så har det inte alltid varit. Roger Walmann, som Örjan har kört åt under 22 år nu, berättar en något överraskande bild av Örjans start i kuskkarriären.

- Jag hade ju Ulf Thoresen, världens bästa kusk, och det var inte lätt att hitta någon som kunde ersätta honom när han inte kunde köra. Jag tog i alla fall kontakt med Örjan och frågade om han ville köra två hästar åt mig. Det här är alltså 22 år sedan. Örjan sa ja, men den ena hästägaren sa nej! Sätter du upp en sådan grön ersättare för Thoresen då flyttar jag hästen. Jag svarade att ”det kan du göra då, men Örjan kör hästen den här gången”. Han vann med båda mina hästar den kvällen, berättar Roger och tillägger ”att det här är det nog ingen som känner till idag”.

Numera har Örjan två fasta uppdragsgivare, Roger Walmann och Stefan Hultman. Två tränare som har väldigt fina hästar i sina stall. Hur går det till när de anmäler i samma lopp och båda vill ha dig som kusk?

- Hittills har det varit så att Roger har haft lite lättare med ersättare, tills nyligen jobbade ju Johan Untersteiner där t ex, och då har jag oftast kört åt Hultman, kommenterar Örjan som tar ställning till vilka hästar han ska köra när anmälningslistorna kommer. Det handlar ju inte enbart om att välja mellan Walmanns och Hultmans hästar.

Under senare år har uppsittningarna åt amatörer minskat. Dels beroende på de fasta uppdragsgivarna har många hästar, men också på att Örjan dragit ner lite på antalet arbetsdagar. Han kör inte varje kväll längre och många amatörer har gett upp när de gång på gång önskat Örjan men fått någon annan. Örjan betonar dock att han absolut inte har något emot att köra amatörtränade hästar. Tvärtom, bara tiden finns.  

Hur är det motivation då, är du lika ”taggad” inför alla uppgifter?

- Självklart är man lite mer på tårna inför storlopp som Prix d’Amerique än vanligt vardagstrav, men alla lopp betyder mycket för någon. Det kan vara väldigt roligt att vinna ett vanligt lopp också och dela glädjen med den hästägaren, säger Örjan.

Du vinner ju ofta och ibland som ”gubben i lådan”. Hur kommer det sig att du nästan alltid hinner fram?

- Det där med ”gubben i lådan” är nog ett passerat kapitel. Jag kör inte lika mycket invändigt längre. Men hur man än lägger upp loppet så gäller det att kunna bedöma tempot rätt, då har man också chans att hinna fram i tid.

Örjan har inte studerat löpkörning rent teoretiskt utan har framför allt lärt sig genom att köra många lopp och memorerat hur andra kör. Det innebär inte att han försökt kopiera någon annan kusks körstil. Bortsett från pappa Ivar har han heller inte haft någon direkt förebild inom kuskskrået. Örjans filosofi går ut på att man ska vara påläst, köra snällt med hästarna och tänka på nästa start.

- Morfar sa att ”om det finns vilja i hästen måste det finnas förstånd i karln”, kommenterar han.

Det är sällan det blir snack om hur Örjan kör och han visar aldrig dåligt humör på stallbacken eller skäller på sina konkurrenter i media. Han berättar att han blev lite ledsen över hur hans uttalande efter V75-omgången i Boden under försommaren förvrängdes på en stor travsida på nätet. Det handlade om loppet där ”lilla” Sandra Eriksson körde rejält mot Örjan i striden om ledningen. I TV-intervjun efteråt sa Örjan att han trodde att han hade en bättre häst och att han blev förvånad över att Sandra inte gav sig.

- Det framställdes som att jag kritiserat henne. Det gjorde jag inte, jag blev förvånad. Hon hade en betydligt bättre häst än vad oddset visade. Sandra gjorde helt rätt som försökte eftersom hon visste vad hon hade att köra med.(Örjan körde Fonzan Sund som vann och Sandra Malgomaj B. som slutade trea).

                      Kollar du alltid på oddsindikatorn före start?

- Ja. Det ger ofta en vink om vilka man ska ha ögonen på. Men ibland har tipsnissarna och spelarna missat något!

Örjan tycker att det är kul med ”uppstickare” och händelserika lopp. De som kör mot varandra hela kan varandra lite för väl ibland. I en intervju i Allt Om Travsport säger Åke Svanstedt t ex att han inte vill ha Jorma Kontio bredvid sig i en upploppstrid eftersom Jorma oftast vinner då. Håller du med?

Att fråga Örjan vilken som är den bästa häst han kört känns så himla dumt att det får bli vilken som är den näst bästa!

- From Above. Men jag har kört många fantastiskt fina hästar. Giant Diablo är det bästa stoet. Hon var mycket speciell, gick knappt att reglera ibland, men med en otrolig kapacitet. Många kommer säkert ihåg hennes skentur med Johan (Untersteiner) på Solvalla för sex år sedan på Elitloppsdagen. Då var hon inte på humör. Giant Diablos dotter D’One har många likheter med sin mor, men är helt annorlunda att köra, väldigt snäll och fin.

Blir du rädd någon gång när du kör?

- Man kanske borde bli det, men man hinner inte. Jag har varit med om några olyckor, men haft tur och klarat mig bra.

Hur är det att köra utomlands? Du är rätt sparsam med det?

- Jag körde en hel del i Italien tidigare och jag har även kört lopp i USA och Kanada samt Frankrike förstås. Det är olika körstil överallt och man får ta seden dit man kommer. Jag gillar Frankrike, men det är synd att de pratar franska.…Jag har svårt att kommunicera med fransmän.

Att Örjans liv till allra största del kretsar kring travsport i allmänhet och löpkörning i synnerhet framgår. Men om det finns lite fritid, vad gör du då?

- Jag och min sambo Jessica har ett par egna hästar, bland annat en tvåårig hingst, Rowdy, efter Jaded. Just nu är den hos Jacob Croon för jag har inte kunnat hjälpa till så mycket med körningen på grund av ryggbesvären.

Fritidsintressen förutom hästar?

- Jag gillar att jobba med vårt skogsbruk och jag är även intresserad av jakt. Alla i mammas släkt är jägare och redan som liten satt jag och lyssnade när det pratades jakt och jag läser gärna jakttidningar. Jag är allmänt sportintresserad och det är kul att ha samma sponsor som en världsmästare på skidor, Johan Olsson. Jag känner honom inte, men jag följer med i vad som händer inom skidsporten och åker gärna själv också om det finns möjlighet.

Med den inställning som Örjan har till prestation hade han antagligen blivit bra i vilken idrott som helst, skytte, golf, skidor. Med god kunskap om den skola som nämndes i början av artikeln kan här avslöjas att Örjan var en jäkel på att springa och han vann bland annat skolmästerskapen på 1000 meter. Antagligen låg han i rygg på ledaren, avvaktade och satte in stöten tre steg före mållinjen.

Kort om Örjan

Född 1962 i Bollnäs, uppväxt i Bromma. Bor med Jessica Persson, amatörtränare, på Tadems Gård i Rosersberg ett par mil nordväst om Stockholm. Gården köpte Örjan för 25 år sedan och där finns det gott om hagar, en hel del skog, två stall och bra körmöjligheter. För närvarande hyr Solvallatränaren Caroline Jansson större delen av travanläggningen.

Örjans kuskstatistik skulle fylla hela tidningen, men här är några guldkorn. Han vann sitt första lopp i femte starten med familjetränade Jarramas (197 starter,33-15-24).

Kuskstatistiken på travsport.se som sträcker sig från 2010 visar att Örjan är jämnheten själv med en segerprocent mellan 14 och 17 och 35 - 38 miljoner i inkörda pengar. De allra största segrarna är med ”näst bästa hästen” From Above, som förutom att han vann de stora årgångsloppen tog hem segern i Elitloppet 2003. Att From Above med dessa meriter bara är näst bäst säger en del om Örjans självklara etta – Maharajah (58 starter, 31-8-3 och 23 488 423 miljoner insprunget) där årets fantastiska seger i Prix d’Amerique fortfarande finns på näthinnan hos många travälskare.

Örjan har genuint travblod i ådrorna med en hel släkt som sysslar med hästar. Blodet har han visserligen fört vidare, men ingen av de två sönerna är intresserade av att arbeta med trav. Den ena animerar film och den andra ska bli kock.

Örjan är rätt så sparsam med engagemang i olika media och har t ex ingen egen hemsida. Däremot medverkar han på sin sponsors hemsida weber.se med V75- tips under vinjetten Travsnack. Örjan är delägare i Nytorps Hästgymnasium i Hälsingland och sponsrar dels med en travhäst och dels genom att föreläsa.

Text och foto: Suzanne Fredriksson