Av en händelse hamnade travbitne projektledaren Jonas Petrén, 40, vid samma bord som framgångsrika Bodentränaren Hanna Olofsson när han för första gången såg Prix d’Amerique på plats i Paris 2018. I dag har han bytt huvudstadens myller mot lugnet i Boden, och kontorsstolen mot sulkyn.
- När jag hör det själv låter det ganska så häftigt, men för mig kändes det rätt så självklart, säger den färske travkusken.
Under de festliga förhållanden som råder på restaurangen på Vincennes under Prix d’Amerique-söndagen upplyste han sin bordsdam om sitt stora travintresse och om drömmen att få lära sig köra häst.
- Jag kände inte till Hanna så väl då men hon sa att jag kunde få komma upp och köra hos henne i Boden. Det var en sådan där sak man säger efter några glas, artighetssurr liksom. Men jag tog till vara på erbjudandet och ringde efter ett par veckor och sa att jag kommer på torsdag, berättar Petrén och skrattar.
Hanna Olofsson stod vid sitt ord och tog den travtörstande stockholmaren under sin vinge.
- Eftersom jag hade lovat att fixa boende frågade jag om han inte bara kunde sova på min soffa. Och sedan blev han liksom kvar. Efter ett tag började morsan och farsan fråga hur länge han skulle vara här, och han frågade som inte heller. Men efter tre månader berättade han att han köpt en säng och tänkte ställa den i vardagsrummet om det var okej. Gör du det, sa jag, och på den vägen är det.
”Det här är livet”
Travkunskaperna hos nytillskottet i stallet var emellertid något skralare än vad som kanske hade getts sken av mellan champagneskålarna i Paris.
- Då sa han att han hade kört en del, men han hade väl kört ponny mellan koner på ett företagsevent... Jag var helt galen första gången vi hade varit ute och kört. Det gick för fort och han lyssnade inte på vad jag sa, minns Hanna Olofsson med ett skratt.
Men Jonas Petrén hade hittat sitt kall.
- Efter de första tre månaderna kände jag att det här är livet, det här vill jag göra, så då bad jag chefen om tjänstledigt hela det året, även om jag var ganska säker på att jag skulle säga upp mig. Jag ville testa något nytt i livet och trivdes så bra i stallet. Det är aldrig tråkigt och känns liksom inte ens som ett jobb. Jag är väldigt tacksam för att Hanna har gett mig den här chansen och till och med betalar mig för att vara här. Det är en väldig ynnest att hitta ett arbete man verkligen brinner för.
Obeskrivlig glädje
I dag är den före detta projektledaren från Stockholm anställd i stall Hanna Olofsson och i höstas kvitterade han ut körlicens. Men det där med att köra travlopp visade sig vara långt svårare än han trott.
- Jag har varit en riktig staketkusk och tänkt att många kör dåligt och att där måste man kunna slå sig in lätt. Men då hade jag inte förstått alla svårigheter och parametrar. Det är betydligt svårare än man tror att sitta där med en halvmeter till det där hästarslet, i den där farten, och ha koll på alla andra och sin egen häst.
De två första försöken i tävlingssulkyn blev misslyckade och efter det var Jonas Petréns självförtroende som kusk kört i botten. Men under fredagskvällen tändes gnistan igen. När han skar mållinjen som etta med Mr Sånna i Umeå gav han ifrån sig ett segervrål som hördes över hela banan.
- Jag hörde referenten säga att jag kunde göra segergest men jag vågade bara inte släppa taget med ena handen, så jag fick ta ut all min glädje genom att skrika istället. Det var obeskrivligt, en sådan glädje man bara känner ett fåtal gånger i livet.
- Eftersom mina två första lopp gått mindre bra och jag förstod att Mr Sånna skulle bli en av de mest spelade mådde jag smådåligt hela veckan, och när det väl blev fredag var jag extremt nervös hela dagen. Så när vi vann var det en enorm lättnad och stor glädje.
När trav-Sveriges färskaste premiärvinnare svingar sig upp i sulkyn nästa gång återstår att se. Kanske blir det bakom egenägde ögonstenen Atlas Eagra.
- Det är den första hästen jag är med och äger och jag har levt mycket för honom. Känslan när han tog första segern och när han vann ett 100 000-kronorslopp i somras kan jämföras med vad jag kände när jag vann i går. Det är samma eufori och lättnad och tårarna bara rinner.
