Elitloppet ett evenemang värt att köa för.
Sedan 10-15 år uppmärksammas det alltid särskilt sista helgen i maj. Inte så mycket evenemanget i sig utan kanske mer uppståndelsen kring evenemanget. Då särskilt de långa köerna redan natten innan och rusningen mot den mytomspunna E-läktaren söndag morgon.
Kl. 08:00 sista söndagen i maj öppnar entréerna på Solvalla.
Pojkar, killar, män, farbröder (för det är mest de) men också flickor, tjejer, kvinnor (inte så många tanter) rusar med panik i blicken in genom grindarna, in på Solvallas asfaltsplan och mot uteläktaren placerad mitt på upploppet: E-läktaren. Solvallas, idrottens, Sveriges, världens - ja i alla fall travvärldens mittpunkt under sista helgen i maj.
Men låt oss ta det lite mer från början
Elitloppet på Solvalla har en historia som sträcker sig bak i tiden till 1952. Tävlingshelgen har länge varit ett av landets stora idrottsevenemang. Många minns säkert eller har hört talas om några fantastiska duster som utspelats här under de 55 åren. En publiksuccé fortfarande i tider då travsporten har svårt att locka folk till banan. På så vis ett oslagbart skyltfönster för svensk travsport. Mina upplevelser tillsammans med trogna kamrater på plats sträcker sig till tidigt 80-tal och det var väl då den hysteri kring köandet och E-läktaren som finns i dag, tog fart på allvar?
1988. USA präglade Elitloppet. Sugercane Hanover och Napoletano hade vi redan imponerats av men nu skulle också "världens bästa" komma. Mack Lobell. Förberedelserna inför 1988 års upplaga av Elitloppet följdes därför med lite extra stor spänning av många.
Efter några års trängsel i köer och någon gång till och med missad plats på E-läktaren bestämde vi oss för att denna gång garantera oss en plats. Vad göra? Vi åkte hem efter lördagstravet och hämtade sovsäck och vände tillbaka till Solvalla. Väl på plats först i kön utanför grindarna undrade vi ändå om vi kunde vara säkra på att få just våra favoritplatser på E-läktaren. Vad göra? Vi klättrade helt sonika in och la oss på just de platserna för att sova, för att få vakna på våra då reserverade platser. Vi var fyra kamrater som kisade ut över Solvallas oval den natten och drömde oss bort mot morgondagen innan vi sussade sött några timmar. Sämre nätter har jag haft...
Morgonen kom och med frukosten framdukad såg vi hur massorna vällde in och krigade om kvarvarande platser. Här bör det påpekas att vi faktiskt pratade om att vi inte betalat entré (det var ju faktiskt inte poängen med "inhoppet"). Men det "dåliga samvetet" överglänstes av glädjen för de bokade platserna.
1989 behövde vi smyga i buskarna och placera sovsäckarna under bänkarna på läktaren för att undvika de vakter som nu patrullerade inne på Solvalla under natten. Det här året hade vi också fått sällskap av 10-15 fler hängivna i samma ärende. 1990 var antalet sovsäckar på E-läktaren fler. Vaktbolagets utsända dök upp varpå alla insisterade på att få betala entréavgift inför morgondagen bara vi fick vara kvar. Det gick inte. 1991 försökte en kamrat samma sak en gång till, han blev utkastad 07:30 och fick ställa sig sist i en då väldigt lång kö. Inget lyckat drag och efter det har det bara handlat om från vilken entré det går fortast att komma till E-läktaren och vilken kö som passar syftet bäst.
Huvudentrén är "Nattklubben på Mallorca" åldersgräns ej över 25, tokdrag hela natten. Ibland med uppdukat bord för kräftskiva. Alltid med outtröttlige trumslagarn på plats.
Restaurangentrén är lite mer "Kvarterskrogen på hörnan", åldersgräns gärna över 25, där det talas elitloppsminnen och analyseras inför morgondagens tävlingar. Än i dag diskuteras det här "om inte Ina Scot var bättre än Copiad, egentligen " Ofta med samma gäng från Umeå först i kön.
Sundbybergentrén är mer svåranalyserad. Varierad åldersgräns där de som inte hittar bättre hamnar eller de som klurigt räknat ut att där är det minst folk och kanske lite närmare? Inte sällan hittar vi aktiva inom travet här. Ofta med ett gäng från Solna som snabba löpare.
Det krävs övernattning för att få en plats på E-läktaren Elitloppsdagen. Ja, det krävs övernattning för att se lördagstravet från E-läktaren också, om man nu inte själv tar sovmorgon och låter andra göra jobbet åt en.
Det blir sällan många timmars sömn de här nätterna, oavsett vilken entré man väljer. Låt oss för sakens skull välja Restaurangentrén. Just de första timmarna på plats är kanske några av helgens bästa. Väl framme går blicken genast mot entrén, hur många är före? Vilka är de? Blir det regn? o.s.v. Packa upp sovgrejer, ta fram lite matsäck, kanske en radio med hörlurar (det brukar ofta vara final i melodifestivalen den här kvällen), kanske yatzy, kortlek och givetvis en hög med diverse travlektyr. Sedan småspråkas det med kamrater och annat löst folk från olika delar av landet, kanske också någon från ett av våra grannländer. Trav i allmänhet och Elitloppet i synnerhet är samtalsämnen, ibland slinker någon in lite livsåskådning. De flesta försöker kura in sig för någon timmes sömn. Vid 3-tiden kommer alltid ett lass med folk som varit på krogen (inte bara från Grand Garbo). Man vaknar till men försöker somna om igen. Har man sedan lyckats somna in vaknar man i gryningen, solen har inte varit uppe länge och kön ringlar sig nu lång bakom där man ligger. Då har det varit mödan värt under natten, tänker man men det är med tunga ben man tvingas resa sig och packa ihop.
Två timmar innan grindarna öppnas börjar det bli dags för positionering i kön. Alla har kompisar som dyker upp och ska in i kön, här gäller det att hårdbevaka sin plats. Planera vem i sällskapet som ska springa, de andra får ta packningen och vara i vägen tills dörrarna öppnas. Bara en filt under armen ska med i rusningen. 30 minuter kvar stiger stämningen. Nu är det trångt i kön och folk börjar stirra på sina klockor. 15 kvar är det kaos, det börjar likna rockkonsert där folk tappar fotfästet och kön vajar fram och tillbaka. Längst fram trycks man mot grindarna och får hålla emot bäst man kan. 5 minuter kvar är kaoset totalt och alla är i upplösningstillstånd. Öppna, varför öppnar ni inte, klockan är över 8, de andra entréerna har redan öppnat, skriks det desperat från kön. Klockan slår 8, det ringer i entrékuren och grindarna öppnar. Då börjar platsen likna och låta som ett fältslag. Jämna pengar i ena handen och filten i andra. Nu gäller det. Här sållas också dessvärre de svaga (eller mindre nyktra) från de starka, då ett flertal inte alltid lyckas stå emot det enorma trycket och riskerar att bli nedtrampade ingen hänsyn försten in!
Väl förbi entréspärren tar man fart, springer så fort som man någonsin har gjort. Pulsen är på max, mjölksyran bränner i benen, adrenalinet rusar i blodet. Man har helt missbedömt distansen till E-läktaren hur kunde det vara sååå långt?. Framme vid trapporna som bär upp till E-läktaren, det är nära nu. Några steg till i trappan bara på två ben som knappt bär längre. Uppe och under en tiondels sekund rekognoscerar man hela läktaren, är någon före, hur många, vilka platser är det reda filtar utlagda på? Snabba beslut, här finns absolut ingen tid att förlora, minsta tvekan och man blir utan plats. Man siktar in sig på den plats man valt ut i förväg, men det måste finnas en reservplan också. Framme, kasta ner filten, sätt dig ner. Då upptäcker du att din kropp är i chocktillstånd! Men den tillfredsställelse och lycka som spridet sig i samma kropp övervinner smärtan och man ser på när övriga i panik kastar sig över resterande platser. Två minuter senare är det lapp på luckan inte en plats kvar på hela läktaren. Tio minuter senare kommer kamraten med packningen, han kikar mot utvalda platsen och hittar dig, ett underförstått leende utbyts, snyggt jobbat kompis, vi gjorde det igen.
De närmaste timmarna som följer därefter är kanske de allra bästa på hela dagen, evenemanget till trots. Det är då vi har tid att njuta av uppoffringen, frossa i vad som komma skall, minnas, jämföra och spekulera - förväntan!
Frågesport är en viktig del, vad minns vi från tidigare år,"Hur gick det för Duenna och Stanley Dancer?". Frågorna kastas mellan kamrater och bänkgrannar. Sedan närmar sig klockslaget då huvudpersonerna ska dyka upp. Stämningen tätnar, det blir lite tystare på läktaren och kikarna åker upp. Alla spanar mot stallbacken, är någon på väg in på banan? Jodå, de kommer till sist (allt senare med åren, väl?). De vi väntat på, de som bygger detta evenemang, anledningen till att vi är på plats. Profilerna - kuskarna, tränarna hästarna! De 16 inbjudna till Elitloppet hyllas alltid stort, oavsett nation, men självklart finns det alltid publikfavoriter, både tvåbenta och fyrbenta som får nackhåren att resa sig lite extra. Då publiken reser sig som en stor massa och välkomnar ekipaget med applåder, visslingar och rop utöver det vanliga. Men det finns alltid ett tillfälle varje år då stämningen tätnar och en nästan kuslig respekt sprider sig i publikhavet. När Stig H Johansson gör entré hyllas den störste så som han förtjänar. Ståpäls på var mans kropp och jag förmodar att övrig idrott kiknar av avund över dessa oslagbara (?) hyllningar varje år! Stig H är alltid sen ut
Kl.12:30 går första start, sedan rullar det på. Stämningen är hög men högst beroende av resultaten, då snackar vi inte spel. Härliga upploppsstrider och rekordfarter krävs för att hålla stämningen på topp hela dagen. Annars blir det lätt svackor i stämningen på publikplats och folk får tid att tänka på annat.
Med åren får man nog erkänna att det blivit allt mer Kiviks marknad över denna dag, inte minst på E-läktaren och alkoholen sprudlar lite väl mycket ibland. Många är på plats för att alla andra är där, några vet säkert knappt vad det handlar om. Nu är det fest, sa Bill. Det är fest nu, sa Bull. Har det då festats oavbrutet hela helgen blir det gärna lite matt stämning söndag eftermiddag.
Vissa år minns man bättre än andra, stämningen på läktaren skiljer sig men alltid kommer tiden då det drar ihop sig till final i Elitloppet. Tystnaden sprider sig bland publiken, Bosse Rydgren (hur ska det nu bli?) drar startfältet i finalen och så är det 100 meter kvar till start. Applåderna byts till vrål när bilen lämnar startfältet och sedan ska dem bäras in i mål. Mack Lobell, Moni Maker, Varenne, Victory Tilly eller för den delen Jaq de Bellouet (just då) - Travsport när den är som allra, allra bäst. Men också den nästa euforiska känslan när en svensk finns med in på upploppet. Då känns det som hela Solvalla försöker lyfta in ekipaget i mål med alla krafter som finns kvar bland publiken. Det var ju det här vi kom för. Ibland lyckas det, ibland inte
Det avrundas som traditionen bjuder (med Stig H som initiativtagare?) med att vinnaren vänder upp framför E-läktaren och tackar. En sorts överenskommelse, ett ömsesidigt tack till varandra för det som just varit. Ett stort ögonblick, faktiskt.
Någon timme senare packar man ihop, släntrar ut från Solvalla på trötta ben, kramar om kamraten och konstaterar att nu är det ett år kvar till nästa gång. Men tiden går fort. Snart är det dags igen
Elitloppet - 62 dagar kvar!
Följ vår nedräkning;
