Jag inleder med ett erkännande,
- Hej, jag heter Annika och jag är "travnörd".
Kanske inte så konstigt när jag är född in i travet, min pappa var travtränare på Solvalla och hette Knut Lindblom och han är inblandad i mitt allra första Elitloppsminne.
Många härliga Elitlopp
Jag vet inte riktigt hur många Elitlopp jag sett live genom åren, men det är minst 30 stycken.
Det första säkra minnet jag har från Elitloppet är från 1969.
Säkert såg jag fler innan dess men på den tiden handlade travtävlingar för min del, mest om vilka kompisar som fanns på plats som man kunde leka med.
Eller så innebar det Cowboys & indianer! Hur då undrar ni säkert, jo det var så att på den här tiden fanns det inget "Lill-Valla" eller några lekplatser ordningställda för barn.
Eftersom mina föräldrar båda var engagerade i travtävlingarna så hade de ett litet problem.
Var gör man av fem stycken, (jo, vi var så många syskon) ungar som hade en hel del spring i benen och som lätt kunde komma i vägen för något travekipage på stallbacken?
Jo de satte helt enkelt upp oss på varsin häst som inte skulle ut och tävla och som stod i sina boxar.
På varsin hästrygg kunde vi sedan rida i full karriär och skjuta vilt på varandra. Ja, det hände bara i vår fantasi för i själva verket stod de "cowboyvana" hästarna lugnt och åt hö. Deras flugviktiga ryttare hade däremot vildsinta krig på deras varma, breda ryggar.
Kentucky Fibber, en ful ankunge som blev en svan
Min pappas framgångrikaste häst var Kentucky Fibber eller "Kente" som vi kallade honom.
Han föddes 1962 och tävlade på slutet av 60-talet. Han gjorde totalt 85 starter, vann 43 st och sprang in 744 430 kronor och blev utnämnd till årets häst 1968 & 1969. Prissumman var en betydande hög summa i en tid då de penningstinna V75-loppen inte fanns och där ett av de allra största loppen för den äldre eliten, Svenskt Mästerskap, blott hade 25 000 kronor i första pris.
Den närmast kallblodsliknande sonen till Fibber, var rent hopplöst dålig som unghäst.
Han var stor och klumpig, hade stora problem med travet och blev t.o.m. utdömd av veterinären som ett hopplöst fall. Men som tur var hade han tålmodiga ägare som lät hästen få tid på sig och plötsligt kom pappa hem efter en fortkörningsdag, han sken som en sol och meddelade att "nästa tävlingsdag vet jag med säkerhet att jag åtminstone vinner ett lopp". Vi som visste vilka som skulle starta började gissa på häst efter häst, men pappa bara skakade på huvudet.
Till slut återstod bara en, "Du menar väl inte Kente"?
Jo så var det och visst vann han den tävlingsdagen! Tidigare hade hästen inte visat något som skvallrade om att han skulle komma att bli en av världens bästa hästar.
Om jag minns rätt så var det här en bit in på fyraårsäsongen som avslutades med att han vann Big Noon-pokalen på Solvalla.
Svenskt Mästerskap-67, ett oförglömligt minne
På den tiden var det inte särskilt vanligt att femåringar gjorde sig gällande mot den äldre traveliten.
Travhästarna i Sverige var då mycket senare i sin utveckling än vad de är idag.
"Kente" var inget undantag och han höll mest till på Solvalla där han vann och vann och vann.
Hingsten såg alltid trött ut varvet före mål där han alltid behövde påminnas för att inte stanna helt. Men han visste var mållinjen låg. På upploppet levererade han alltid en rykande spurt som oftast slutade med seger och han kom att bli en riktig publikfavorit. Alla älskar en fighter!
På höstkanten hade "Kente" dåligt med lopp på sin hemmabana. Då tog pappa en chans och anmälde honom till Svenskt Mästerskap på Åby. Hästen hade tidigare aldrig ens startat i något "snabblopp" och det här drog igång många, mer eller mindre, elaka gliringar.
Det var både kollegor och journalister, som tyckte "att nu har Knutte fått storhetsvansinne2, "vad i hela friden skall han och Kentucky Fibber i SM och göra?" "Han har ju aldrig mött någon av den äldre eliten."
Men det var inget som bekymrade min pappa som var en positiv och optimistisk karl som inte lät sig nedslås, han åkte till Åby med stora förhoppningar om SM-guld!
Resan ner till Åby startades dagen innan, den sjuhövdade familjen stuvades in i Duetten mot Göteborg. Framåt kvällen checkade vi in på Esso Motorhotell i Mölndal, vilket äventyr för fem små glin! Eftersom det inte fanns ekonomi för fler rum så låg det ungar överallt i det lilla hotellrummet.
På morgonen smög jag upp först i familjen för att följa med "Kentes" skötare Eva Sörin till travbanan för att få hjälpa till med att fodra och pyssla om den store, men snälle hingsten.
Lagom till loppet samlade mamma ihop oss ungar för att titta på "pappa&Kente".
Vi stod på stallbacken mitt för första sväng. På den tiden fanns det en galoppbana utanför travbanan, så det var inte helt lätt att se.
Loppet kördes och ”Kente” sladdade någonstans bak i fältet som han brukade göra då han än så länge inte var särskilt startsnabb. Då körde alla kuskar i ägardressar och ”Kentes” dress var grön & gul, precis som en annan av loppets hästar, Monolog.
När hästarna svängde in på upploppet såg vi vårt ”gröngula” ekipage någonstans långt bak i fältet och eftersom det inte fanns någon löpningsreferent på den här tiden så fick man förlita sig på vad man såg. När hästarna kom i mål sa mamma tröstande” - Han var bland de sista men han var ju jätteduktig ändå, han har ju aldrig mött så här bra hästar”. Hon hann precis prata klart, och vi hade redan börja deppa, pappa&”Kente” skulle ju vinna varje gång, då vi fick se dem komma först förbi oss där vi stod.
Vi tittade frågande på varandra och blev alldeles förvirrade då en kille bredvid oss berättade att de hade vunnit. Den häst vi hade sett som låg bland de sista var Monolog.
”Kente” hade sin vana trogen ”tagit tag i grejerna” på upploppet, levererat en rykande spurt och mycket enkelt svept den samlade eliten. Han vann med flera längder!
Gissa om det blev vilda glädjescener bland de små Lindblommorna!
Genom åren är det här ett av mina allra starkaste travminnen.
Äventyret gick vidare mot Oslo
I och med den överraskande segern i SM blev ”Kente” en av de svenska representanterna i Skandinaviskt Mästerskap som det här året skulle köras på Bjerke. I skandinaviskt mästerskap var de tre främsta hästarna i det svenska, norska & danska mästerskapen, inbjudna.
Det här var då ett av de absolut största loppen att vinna och det var mycket prestige i vilket land som skulle vinna.
Trots segern i SM var ”Kente” långt ifrån en ”glasklar” representant. Återigen började belackarna prata om turseger ”inte kunde väl Kentucky Fibber ha någon chans mot stjärnor som Scott Protector, som var den norske travkungen, eller Xanthe”, som då ansågs som Sveriges bästa häst och som inte var med i SM då han var upptagen med det VM-loppet på Roosevelt Raceway i New York men fick vara med i Bjerke. “Kente” hade bland annat slagit ut det västsvenska hoppet, Lill Mavil, som på många håll ansågs som en mycket bättre häst.
Om resan till Göteborg var ett äventyr så var det ingenting mot resan till ett annat land, Norge.
Duetten styrdes mot Oslo, en ganska lång och tröttande resa för fem energiska ungar.
Framme på det tjusiga hotellet, kvällen innan loppet skulle det skrivas i hotellets gästbok.
Vi ungar ritade och skrev med stor entusiasm och gjorde väl av med ett tiotal blad.
På sista sidan skulle pappa liksom göra punkt för familjen Lindblom, vilket han gjorde med orden; ”Knut Lindblom, Skandinavisk Travmästare 1967”, kvällen före loppet!
Nu snackar vi självförtroende! Mamma som är mer vidskepligt lagd, var inte glad för de raderna.
Nästa dag när vi checkade ut från hotellet var det många i personalen som drog en lättnandes suck.
Faktum är att de såg mycket gladare ut när vi åkte än när vi kom, vilket kanske inte var så konstigt.
Vi hade röjt runt ganska duktigt på hotellet, det skulle ju utforskas. Droppen rann över hos personalen när det kom ut en liten Lindblommare genom mathissen ner i köket.
Jag minns att mamma inte var så särskilt glad.
På Bjerke hittade vi många nya kompisar att leka med även om de pratade ganska konstigt.
Travbanan låg så att vi var tvungna att gå uppför en liten höjd för att se loppen. Ganska jobbigt när man är åtta år, dessutom när vi väl klättrat upp så sprang det bara en massa långsamma tråkiga kallblod runt på banan, ingen vidare travsport i Norge fastställde vi då.
När, pappa&”Kente”, skulle ut i loppet så fanns vi i alla fall på plats. Inför det här loppet var det mest snack om duellen mellan Scott Protector & Xanthe, kampen mellan Norge & Sverige.
Som vanligt kom ”Kente” ganska dåligt iväg, de bägge favoriterna befann sig längst fram i fältet.
På sista bortre långsidan började ”Kente” plocka in avståndet fram till täten, in på upploppet hade han fortfarande en bra bit kvar fram till Xanthe, som precis hade knäckt Scott Protector.
”Kente” levererade så sin fruktade speed och närmast flög upploppet ner, precis innan mål var han jämsides med Xanthe, mållinjen passerades, men vem vann?
Efter oändligt lång tid så ropades resultatet ut; ”Segrare i loppet, Kentucky Fibber”!
Segermarginalen skrevs till nos, men vi ungar var inte förvånade eller särskilt imponerade,
”Äh, det finns ju bara kallblod här”
Kungen är död, länge leve kungen!
Skandinaviskt Mästerskap blev lite av ett maktskifte på travtronen i Sverige.
”Kente” blev äntligen accepterad och puttade därmed ner den svarte, elegante, slitaren Xante ( han gjorde totalt hela 268 starter), från travtronen.
Året efter, 1968 var han med i Elitloppet och var då mycket nära att slå Eileen Eden i försöket då han blev tvåa. I finalen slutade han trea, slutsegrare blev även här Eileen Eden.
Det här är ett lopp som jag säkerligen såg men inte har något minne av.
I augusti det här året var vi sedan med om ett fantastiskt äventyr då hela familjen fick åka med till USA och New York när ”Kente” var den svenska representanten i VM-loppet.
Den här resan skulle jag kunna skriva väldigt mycket om, men nöjer mig med hur det gick i loppet.
”Kente” gjorde succé i loppet, han hade nu blivit blixtrande snabb från start och lyckades ta ledningen från spår åtta bakom bilen, vilket imponerade på amerikanarna.
”Kente” höll sedan storstilat, kämpade tappert upploppet ner men fick ge sig mot den franska supermärren Roquepine. Det blev en andraplats och den bästa placering för en svenskfödd häst någonsin i det här loppet.
Det var först 1987 som Callit fick en bättre placering när han vann loppet.
Mitt första Elitloppsminne blev en stor besvikelse
Det blev ganska många rader innan vi nu är framme till det Elitlopp som är mitt första minne.
Året var 1969 och Elitloppet hade samlat ett minst sagt imponerade startfält, eller vad sägs om den här kvartetten legendariska hästar & kuskar;
Fresh Yankee – Joe O´Brian
Tony M – Leopold Verokken
Roquepine – Henri Levesque
Eileen Eden – Johannes Frömming
Det här året levde Elitloppet sannerligen upp till sitt namn.
Till och med min superoptimistiske pappa insåg att i det här sammanhanget var nog även en sådan segersugen kämpe som ”Kente” en aning för ”kort i rocken”.
Det här var förstås något som vi ungar inte köpte, pappa&”Kente”, vann ju jämt!
I loppet gavs ”Kente” en löpning i rygg ledaren på Fresh Yankee med den den store mörke, Tony M på utsidan. På upploppet utspelades det en hård kamp mellan de bägge täthästarna och ”Kente” fick luckan. Han kämpade och stred som en tiger, men mäktade inte ta något på de två hästarna framför, men höll tappert de övriga bakom sig och gick in mål som trea.
Det här var inget annat än en fantastiskt bra prestation men för mig var det en stor besvikelse, han fick ju luckan och då brukar han ju alltid vinna!
Det här var mitt första minne, men det är inte det bästa men det tar vi en annan gång.
Kentucky Fibber blev efter tävlingskarriären avelshingst men blev inte alls lika bra i aveln som på tävlingsbanan. Han fick viss revansch som morfar, där fler av hans barnbarn blev riktigt bra tävlingshästar. Den framgångsrikaste är Kenvil, den femfaldige miljonären som kom att bli Stefan Hultmans genombrottshäst.
Elitloppet 33 dagar kvar!
Följ vår nedräkning mot Elitloppet;
