STOCKHOLM
Legolas satte sitt rekord under åren 1982-1983 tillsammans med sin tränare Thomas Nilsson och etablerade sig under tiden som ett av svensk travsports största namn genom tiderna.
Sagan blev inte sämre av att det var en häst som föddes ur enkla förhållanden, drogs med ständiga fräschörproblem och knappt tålde träning överhuvudtaget.
Istället gick han timslånga skrittpass och Nilsson hade inga större förväntningar på sin fyraårige valack då han bestämde sig för att debutera honom på hemmabanan Halmstad i maj.
Men det blev seger, och en seger till i nästa start, och en till efter det.
Så fortsatte det och efter några lopp insåg tränaren att han hade en häst med unik vilja att segra. Det som på travspråk brukar kallas för löpskalle.
- Det var samma sak varje gång. Legolas kändes trött och slagen, men så fort vi svängde in på upploppet fick han nya krafter, spurtade ikapp och satte huvudet först. Jag tror någon räknat ut att den sammanlagda segermarginalen på hans nio första starter var en längd, minns Thomas Nilsson som efter de inledande sju segrarna började matcha sin häst i V65, lördagsspelet som sedermera utvecklades till V75.
Där fortsatte Legolas sin segermarsch under vintern och klättrade ända upp till seger i silverdivisionens final i april som femåring. Efter ytterligare en triumf under Elitloppshelgen bjöds hästen, som då växt fram till en nationalidol, in till VM-loppet i USA.
Och i detta lopp, på Roosevelt Raceway i New York den 23 juli 1983 fick Legolas i sin 20:e start vidkännas sitt första nederlag. Det var den väldige fransosen Ideal du Gazeau som blev för svår, men den svenske hjälten gjorde en heroisk insats som tvåa och besegrade bland andra den färske Elitloppsvinnaren Ianthin.
