Sista söndagen i månaden. Ett uttryck som får oss travälskare att rycka till...Då vet vi ju instinktivt att två av världens största travlopp går av stapeln! Sista söndagen i maj = Elitloppet på Solvalla och som nu på söndag, sista söndagen i januari = Prix d´Amerique i Paris!
Vi svenskar har ju en hel del fantastiska minnen av framgångar på den svarta kolstybben...Helen Ann Johanssons seger med Ina Scot är väl den seger som gett mest avtryck, det var väl inte bara undertecknad som stortjöt framför TVn den söndagen 1995. Visst, jag kan erkänna att jag (en människa som har väldigt nära till känslorna på gott och ont) också fällde tårar när Stig H slängde körspöet när han passerade mållinjen 1993 som vinnare med Queen L. Men detta med Ina Scot och Helen...det var så mycket och stora känslor runt detta ekipage...Dessa två segrar togs ju i modern tid med direktsändning i TV och allt. Men hur rankar man in Sveriges allra första viktoria i detta anrika lopp som Fransmännen anser vara världens största travlopp, och det lopp fransmännen själva alltid vill vinna till i stort sett varje pris. Ja säg det...döm själva, jag citerar från boken "Spänn Banden" där författaren, ingen mindre än Svenskt travs ojämförligt störste tränare, själv berättar om förberedelserna och den slutgiltiga viktorian med Scorch Fez 1950! Boken gavs ut 1959. Jag har 2 ex. båda förstaupplagor! Ett mycket tummat och mycket läst ex.Samt ett i princip oöppnat och mycket snyggt ex. som bara står och stilar på hedersplats i bokhyllan! Tänk på att detta Prix d´Amerique kördes alltså cirka 10 år innan 30% av svenska folket hade tillgång till en TV! Det skulle dessutom dröja 30 år innan loppet överhuvudtaget visades i svensk TV! Här pratar vi pionjärer...
"Nu började det stora spektaklet på allvar. Det var första gången på många herrans år som en svensk travare gett sig ut på kontinenten, och jag kan gott säga att förberedelserna var enorma. Numer hör det ju till det normala att svenska hästar turnerar utomlands titt och tätt och allt går lätt och lekande på gammal rutin. När det gällde Skotten var allting nytt, vi hade inga förebilder att gå efter utan måste fundera ut allting själva. Ingenting fick klicka. Skotten skulle ha sitt eget foder med sig. Hästar är lika beroende av att få det hö och den havre de är vana vid som tvåbenta idrottsmän att få mammas köttbullar. Det gällde att räkna ut hur mycket havre, kli och hö som skulle gå åt för så och så många dagar. Skotten var en storätare och dessutom skulle han få sällskap av Whitney Hanover. Denne hade jobbats vid sidan av Scotch Fez men kanske inte med samma stränghet och med samma förhoppningar. Siktet var för hans del inställt på"tröstloppet" Prix de Belgique en vecka efter Prix d´Amerique.
"Alla förberedelserna hade förstås noga följts i pressen, och ju närmare resan vi kom, desto mer ståhej blev det i tidningarna. Det var inte så alldeles roligt att ge sig iväg under sådana förutsättningar. Alla fordrade underverk av oss. Folk har svårt att förstå hur nära fiasko man är varje gång man startar en häst oavsett hur bra chansen än tycks vara. Olle Andersson min försteman i stallet, skulle följa hästarna i järnvägsvagnen. Det tog tre dygn i en kall och dragig järnvägsvagn genom ett vintrigt och kallt europa! Fastän vi gjorde avskärminingar i vagnen och Olle hade med sig extra värmeelement höll sig temperaturen endast kring 6 grader under den långa färden! Det var kort sagt en vidrig resa jämfört med de turneer som görs nuförtiden, med expresståg eller lyxiga hästbussar eller till o med med flyg..."
"I Paris blev Skotten och Whitney Hanover inkvarterade i iskalla galoppboxar. Det var tre - fyra minusgrader i Paris. Veckan före Prix d´Amerique flög jag ner till Paris, för att sko om hästarna och själv köra de snabbarbeten som fordrades inför den stora dagen. Jag ansåg att båda hästarna behövde bekanta sig med den tävlingsbana där de skulle uppträda, och onsdag morgon körde vi in Skotten och Whitney Hanover till Vincennes. Det var första gången jag såg den banan och det blev verkligen en chock! Jag fick se ett kolstybbsstråk på två kilometer som gick backe upp och backe ned. Efter mållinjen stupade banan brant neråt och efter en lång sväng nere i dalen började banan sakta klättra uppåt igen, den steg fortfarande genom sista kurvan för att nå höjdpunkten vid början av upploppet ett par hundra meter före mål."
"Träningen denna onsdagsmorgon sade inte så värst mycket eftersom jag inte ville anstränga hästarna efter den långa och påfrestande resan. Det viktigaste var att jag märkte att Skotten reagerade positivt för den branta nerförsbacken, där främmande hästar annars brukar spänna sig och tröttas av allt bromsande. Scotch Fez visade sån glädje över att få röra på sig ordentligt att jag nästan trodde han skulle krypa ur skinnet av idel löpsugen friskhet! Jag började så smått tro på ett under!"
"Stämningen var så nervös runt mig att det kändes riktigt skönt när tävlingsdagen kom. Jag visste att ägarna skulle lassa in en ordentlig slant på Scotch Fez, och att andra svenskar i Paris eller hemma i Sverige skickat stora pengar på Skotten!"
Jag hoppar över en massa i och för sig mycket intresant läsning om alla förberedelser och går på själva loppet (flashens anm)...
"Preparez pour le depart! skrällde det i högtalaren. Jag var ända vid främre bandet med Skotten och måste skynda upp mot det bakre med en väldig fart, vända på en femöring och rusa iväg. Det franska startkommandot är nämligen mycket kortare än det svenska, och jag hade bara några sekunder på mig. Jag hann precis vända upp i den obeskrivliga trängseln och sätta fart mot mot främre bandet då den tjocka gula gummisnodden släpptes. Skotten var sprudlande pigg, alldeles vild av löpsugenhet och högg i galopp för allt vad han var värd! Ett halvt års arbete och tusentals kronor bortkastade på en tiondels sekund! Allt var förlorat. Skottens chanser borta, min vän storspelaren Gunnar Berndtsson ruinerad, risk för att ägaren dog av hjärtslag. Det var det svartaste ögonblicket i mitt liv!"
"På nolltid tänkte jag: har vi gjort allt detta till ingen nytta? Men hade jag förlorat starten så gällde det att inte också förlora fattningen. All min rutin, all min intuitiva förmåga trädde i funktion och innan jag själv visste ordet av hade Sotten lagt sig ner i trav igen. "Den store brune" hade ett ovanligt klokt huvud på sin långa hals, i annat fall hade det aldrig gått att få ner honom i trav så ivrig som han var. "
Jag hoppar fram många intressanta sidor som handlar om vad som utspelades under själva loppet och som Sören delger i stort sett meter för meter och tar er i stället in till själva upplösningen...(flashens anm.)
"Trots det hårda loppet, trots den rasande pressen visade inte Skotten någon ansats till att ge tappt. Han bet i som aldrig förr, lade ner hela sin energi i varje steg, tog ut varenda uns av styrka i sina kraftiga muskler. Jag led av att behöva pressa honom ytterligare så som han kämpade och slet, men detta var ett tillfälle som aldrig skulle återkomma. Jag gungade och for i sulkyn för att skjuta på ytterligare. Fyrtiotusen fransmän på publikplatserna lär ha skrikit som besatta , men jag märkte ingening av larmet. Det enda jag såg var Scotch Fez och den tappre rivalen Buck! Plötsligt händer det, plötsligt var allt över innan jag själv riktigt hade fattat det. En kort bit före mål skar det ihop alldeles för Buck, och jag satt blickstilla i sulkyn när Scotch Fez tog de sista snabba stegen över mållinjen. Drömmen var verklighet. Scotch Fez hade vunnit Prix d´Amerique! Utan överdrift var det den lyckligaste stunden i mitt travliv!
Sedan kommer i boken "Spänn Banden" mycket intressant och i allra högsta grad läsvärt om alla reaktioner på denna bragd, från alla möjliga håll...för en bragd det var det väl?? Tre dygn i dragig järnvägsvagn osv..Måste ha varit en mardrömsresa för Olle Andersson, hur stod han ut? Jag tipsar alla verkligt travintresserade att leta denna bok på antikvariat osv. Verkligen värt besväret!
Tyvärr har vi ju inga svenskar med toppchans att hoppas på i årets upplaga av Prix dÁmerique, men tänk nästa år om dom här två Express Ride hingstarna....Till sist måste jag bara verbalt få lyfta på kepan för Menhammaruppfödningen Hot Tubs framgångar i Frankrike! Bra jobbat Macce Öhman!!
I morgon tisdag åker Flashen till Ystad på konferens och missar därför License Plates seger på Gävletravet!!
Jag håller tummarna i skåneland..
Happy Trotting!
