Hallå där, det är jag igen, Jaded.
Ska börja med att konstatera att det är gott att vara hemma. "Borta bra men hemma bäst", det ligger verkligen något i det kända uttrycket. Märkte också på "Jompa" och de andra att de allt såg lite fundersamma ut när jag kände mig tvungen att brista ut i lite sång och dans när jag klev av transporten hemma på gården. Kanske inte vad jag brukar göra men nu kunde jag faktiskt inte hålla mig. SKa jag vara riktigt ärligt så var det också en markering, inte minst mot polaren Jocose. Han tar en väldig plats här hemma och det brukar mest vara tacksamt, då är det bara att "haka på" så löser sig det mesta. Jag brukar spara på det där tills det är dags för tävling, då gäller det att "brösta upp sig". Jo, jag har också sett boxning och vet att det i tävling handlar mycket om psykologi och från boxningen kan man häm,ta en hel del inspiration vad gäller skrämseltaktik inför en match/ett lopp. Inga jämförelser i övrigt. Men när jag kom hem den här gången tyckte jag att jag varit borta länge och ville bara försäkra mig om att ingen glömt bort mig.
Ödmjuk eller kaxig, det behöver inte skilja något på dessa två egentligen. Med prestige är det nästan lite tvärtom tycker jag. En del lägger prestige i allt för mycket, särskilt små detaljer i vardagen. För mig är prestige relaterat till endast en sak, prestation i tävling. Där finns det för mig inga gränser och jag kan ärligt säga att det är svårt att glädjas med andra vinnare, om man tillhör förlorarna för en gångs skull. Polaren skulle kunna tillhöra undantagen, om det inte vore för att det är en sådan särskild prestige oss emellan. "Det är lätt att glädjas åt andras framgångar så länge de inte överträffar ens egna". Ett utryck jag hört flera gåner från andra håll och det är bara ett erkänna - mitt i prick där. Ni kan historien om mig och polaren. Vi har samma pappa, lika gammla, har gått i samma hage sedan fölsben, boxgrannar och tävlingskumpaner med samma trogna härliga anhängare som lyckats matcha och sporra varandra hela vägen fram till i dag. Nu är vi framme vid första målet, att bli bland de allra bästa. Nu är det dags att visa vem som är allra bäst - inte bara av oss två - och då är det inte läge att kela med kamraten.
Därför är det hela tiden en balansgång. Hur det fungerar? Jag har världens bästa kamrat men jag vill inget hellre än att vara bättre än han i tävling. Vi har ändå snackat en hel del på sistone och är överrens om att vi inte är helt nöjda med hur det har gått i år, för någon av oss. Några toppar var har vi fått till, men alldeles för mycket "slarv". Visst, det märks att det är tuffare i år än tidigare, då kunde man komma undan med lite slarv och ändå göra slarvsylta av övriga på banan. Det funkar inte riktigt längre, inte just nu i alla fall. Vi har givetvis också haft en hel del snack tillsammans med "Chefen", men också var för sig. I alla fall har jag det, särskilt efter USA. Jag kan ärligt säga att jag inte riktigt vet vad som hänt de senaste gångerna, galopp i tre av de fyra sista starterna? Vad är det? Känner mig som en nybörjare när jag ser statistiken.
Det är just det här vi snackat om, "Chefen" och jag. En sak särskilt, varför det känns knepigt när det kommer upp andra och lägger sig framför i loppen. Det känns bra mycket bättre och ha fritt fram och få sträcka ut ordentligt. Hur som helst så hoppas jag att de snack vi haft ska hjälpa, annars får jag väl rusa fram längst fram varenda gång och bara fortsätta rusa. Ibland funkar det, ibland inte. Värst var det nog i Sundsvall för ett par år sedan. Då gick det undan kan jag lova, i ett varv. Sen var det "soppatorsk", jisses vad trött jag blev den gången. Nästa helg ska vi tillbaka dit, "Chefen" och jag. Till Sundsvall. "Den lille grå" lär sitta upp igen och den här gången hoppas jag att det går bättre. Jag menar, den här gången borde jag väl orka rusa i samma fart hela vägen, eller vad säger ni?
